Nya Darmstädter Beiträge

Af
| DMT Årgang 41 (1966) nr. 07 - side 217-219

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Edition s

Annonce

Annoncér hos Seismograf

ANMELDELSER

NYA DARMSTÄDTER BEITRÄGE

Ernst Thomas (red.) »Darmstädter Beitrage zur neuen Musik«, (B. Schott's Söhne, Mainz, 76 s., DM 12,00).

Tionde bandet och åttonde årgangen av de nu institution vordna Darmstädter Beiträge zur Neuen Musik - med rubriken »Form in der Neuen Musik» - har i dagarna sänts ut från förlaget, Schott i Mainz, lagom till årets feriekurser. Sjätte och sjunde banden, som reserverats för fortsättningen av Pierre Boulez' »Musikdenken Heute», är alltjämt outgivna och det nutida musiktänkande de kan förväntas beskriva riskerar sålunda att te sig något förlegat, när det väl en gang kommer i tryck, åtminstone att döma av arbetets för en del år sen publicerade första del.

Det nya häftet innehåller tungt vägande bidrag av Adorno, Ligeti och Kagel, något mindre tungt vägande av Carl Dahlhaus och Roman Haubenstock-Ramati, samt ett utomordentligt sällsamt, langt och svårläst inlägg av Earle Brown, oöversatt från engelskan och förmodligen oöversättbart. Carl Dahlhaus' avslutande sammanfattning är mindre sammanfattande än man haft skäl att vänta sig och den egentliga sammanfattningen av hela ämnets problematik sker på sätt och vis redan med Ligetis artikel, som får räknas till de mest skarpsinniga analyser han publicerat, bredvid den sju år äldre »Wandlungen der musikalischen Form» (på svenska i antologin »Från Mahler till Ligeti»).

Framförallt på grund av detta bidrag rekommenderas den nya volymen varmt, inte minst för att Ligetis text tidigare förekommit i Nutida Musik i en helt vanställande svensk översättning, vårs sprak - frånsett alla grammatikaliske misstag och rena sakfel - gjorde hans subtilt differentierade stundtals helt obegripliga.

De tre senaste utgåvorna av Darmstädter Beiträge har ägnats specialområden: computer-musik, notation och form - de fyra senaste, om dit också räknas Boulez' musikfilosofiska betraktelser. Årets kongresstema är musik och teater, vars bidrag alltså till nästa sommar kan förväntas fylla band elva. I sin nuvarande gestalt möter dessa publikationer ett central musik-vetenskapligt behov och man kunde uttrycka en from förhoppning om att de upptogs bland den obligatoriska studielitteraturen för universitetens musikforskare, något de alltså ännu inte gor.

Ove Nordwall.

ANMELDELSE AF EN HØJTTALER

»The Scandinavian Sound» ser ut att kunna bli ett internationallt kvalitetsbegrepp. Vi har Georg Bolins banbrytande nya piano- och flygelkonstruktioner, redan på god väg att vinna musikvärldens oreserverade förtroende. Vi har Hans Olof Hanssons med de främsta Stradivarius och Guarnerius som jämbördiga eller t.o.m. överlägsna klassade stråkinstrument, framförallt den nya femsträngade violino grande, som fick sin första offentliga presentation under världsmusikfesten i Stockholm denna höst. Och vi har civ. ing. Stig Carlssons berömda, men länge mer omtalade an hörda orto-akustiska högtalar-system och hans redan med ett 10-tal grammofonskivor demonstrerade inspelningsteknik.

Högtalare med »Carlsson-ljud» har funnit i marknaden alltsedan de Bernadotte-signerade »kolboxarna» under 1950-talet tillverkades och såldes i ett par mindre serier. Denna produktion är nu sedan länge nedlagd och Stig Carlsson har gjort flera betydande konstruktions-förbättringar, vilka resulterat även i en helt ny form: en smäcker låda, som helst bör ställas med ena kortsidan mot en refekterande väggyta. Liksom fallet var med den tekniskt nu delvis foråldrade »kolboxen» är högtalarmynningarna uppåtriktade, men det utmarkande för alla Stig Carlssons konstruktioner är inte detta, utan det att högtalaren tillsammans med hela det rum dar den är placerad och dettas reflekterande väggytor bildar en hel klangkropp. Ljudet förefaller inte komma från någon bestämd riktning. Man kan alltså röra sig fritt i rummet utan att uppleva någon märkbar forandring av ljudets karaktär eller intensitet - en till att börja med helt förbluffande erfarenhet. Konstruktionen är vad man kallar rundstrålande och skyddas av patent i ett flertal lander. De andra högtalare med uppåtriktade högtalarmynningar som finns i marknaden - och ibland, något oegentligt, beskrivs som »Stig Carlsson Type» - har ingen som helst verklig likhet med forebilden, vilket omedelbart framgår vid en direkt jämförelse av klangresultaten.

Betydelsen av den rundstrålande effekten kommer kanske allra mest påtagligt fram vid stereolyssning: två Carlsson-högtalare, riktigt placerade, gör det faktiskt möjligt att uppleva den stereofoniska effekten över så gott som hela rummet. Det tidigare, besvärande fastlåsningen til! »basta platsen mitt i soffan» och de ständiga omflyttningarna i vardagsrummet, så snart man skulle lyssna stereo tillsammans med några gäster har sålunda helt eliminerats.

Nu har visserligen Stig Carlsson i tidningsartiklar och debatter gjort sig känd som en ivrig förespråkare för mono i stallet för stereo. Men denna sjalvvalda begränsning är endast en anpassning till den ännu bristfälliga stereotekniken vad skivgravyren beträffar - frånsett det, att de gängse stereoinspilningarna, med Stig Carlssons ironiska karakteristik, egentligen borde kallas »flerkanalig mono». Själv har Stig Carlsson med egna bandinspelningar, icke avsedda for skivutgivning, övertygande visat vad som verkligen kan göras med hjalp av stereo, men problemet är att nuvarande gravyrmetoder ohjälpligt orsakar en mellan tre och trettio(!) ganger så hög distorbition som motsvarande monoskiva, ett urklangskönhetssynpunkt förfärande resultat. Stig Carlsson anser det vara en bakvänd situation, när man for att alls kunna spela vissa skivor mäste se till att man har tillräckligt dåliga högtalare!

De Carlssonska skivinspelningarna (flertalet av dem kan fås genom Rikskonsertbyrån i Stockholm till det facila priset av 15:- per styck) har ursprunligen tillkommit för att Stig Carlsson sedan han väl gjort högtalare, som - förmodligen med füll rätt - betecknats som de främsta i världen även fann, att han behövde »världens basta skiver» för att deras maximale egenskaper skulle komma till sin rätt. Dessa skivor visade sig emellertid inte existera, varför han var tvungen att göra även dem själv - och den dag andra vetenskapsmän och tekniker tillfredsställande löst problemet med stereoskivans distortion har han lovat att också producera stereoskivor. Tillsvidare får man nog säga, att de Carlssonska mono-inspelningarna, särskilt avlyssnade over hans egna högtalarkonstruktioner, representerar det främsta som f. n. kan åstadkommas inom ljudreproduktionstekniken - än så lange i verklig klangligt naturtrohet och to.m. musikalisk rumsverkan överlägsna även den mest avancerade stereoskiva. Detta omdöme har bestyrkts av en rad internationellt berömda musiker och tekniska experter, där man kan nämna både Lutoslawski, Ligeti, Kagel och Stockhausen, musikchefer vid flera radiostationer och to.m. chefer och inspelningsledare vid kommerciella grammofonbolag! Med sin vetenskapligt oförutfattade inställning har Stig Carlsson valt den tekniskt, musikaliskt och framförallt lyssnarmässigt mest adekvata lösningen av det komplicerade problemet med riktig ljudåtergivning. Han har med eftertryck framhållit, att man inte bör forkasta monotekniken förrän alla dess möjligheter faktiskt är prövade och uttömda och vidare, att en fullständig realisering av dessa är en nödvändig förutsättning för en framtida stereoteknik, som kan uppfylla höga musikaliska krav.

För att i möjligaste man rädda »skadat programmaterial», dvs. tekniskt bristfälliga men kanske musikaliskt eller dokumentariskt ovärderliga inspelningar, har Stig Carlsson till den större högtalarmodellen (SONAB OA-6) utvecklat en sinnrik kontrolförstärkare, denna förstärkare - av vilket en heltransistoriserad stereoversion är under teknisk slutbearbetning - erbjuder med sina för Carlsson-förstärkarna unika s.k. tonbalanskontroller större möjligheter än någon annan existerande konstruktion att vid avspelning kompensera för även mycket stora och mycket olikartade brister i det använda materialet. Det är emellertid inget som hindrar, att man till OA-6-högtalaren ansluter även andra kvalitetsförstärkare. Givetvis kan man med fordel också använda den tidigare monoversion som konstruerades för »kolboxen», om man redan har en sådan eller kan komma över den begagnad - som nämnts har det bolag som for en del år sen tillverkade »kolboxarna» upphört med denna verksamhet

För något mindre anspråksfulla krav - man får inte glömma, att OA-6-systemet är en tekniskt utomordentligt avancerad anläggning och kostar därefter, främst avsedd för institutioner, offentliga lokaler och mycket kvalificerad hemmalyssning - utvecklade Stig Carlsson för en del år sedan en mindre och billigare modell utan egen kontrollförstärkare eller inbyggt slutförstärkarsteg, alltså en högtalare avsedd att anslutas till vanliga mono- eller stereoförstärkare av god kvalitet, men konstruerad efter samma principer som den större modellen. Denna högtalare har tidigare spritts i några tusen exemplar i form av byggsatser, men den version (SONAB OA-5) som Stig Carlsson nu betraktar som den slutgiltiga har dels fått en förbättrad disposition av högtalarelementen, i enlighet med placeringen hos den framgångsrika OA-6, dels också en elegantare formgivning - fakiskt så elegant, att en förtjust teknisk recensent även ville foreslå den till ett pris i möbeldesign. Den icke obekanta tidskriften Playboy betonade an mer denna aspekt på Carlsson-apparaterna i sin flersidespresentation av »kolboxen» for en del år sedan, genom att efter den egentliga artikeln tillfoga: »P.S. Högtalaren later bra också.» Att en nyttomöbel inte ska behöva vara ful, är Stig Calssons bestämda övertygelse. Och eftersom en högtalare i vardagsrummet nu måste synas, om man inte vill kompromissa med återgivningskvaliteten, betraktar han den självfallet som en möbel som även ska vara vackar att se på och väl smälta in i en modern hemmiljö. Såval visuella som akustiska aspekter har alltså varit vägladande för hans konstruktionsarbete, även om det givetvis är de senare som förskaffat honom epitetet »en av världens främsta ljudforskare». Någon av utseendemässiga hänsyn betingad teknisk kompromiss har Stig Carlsson aldrig velat acceptera, men han har med beundransvärt artistiskt handlag lyckats modellera fram en funktionellt skön form. Och han säger ibland, att en vacker form i sig själv är ett gott tecken på att man också har en riktik konstruktion. Hans högtalare är alltså inte »vackra möbler som det också kommer ljud ur», utan i första hånd ljudåtergivningsapparater som även är vackra. Få har med sådan framgång kunnat förena maximala tekniska presterande, funktionell riktighet, enkelhet, lätthanterlighet och elegans i fragå om en tekniskt avancerad apparatur.

Stig Carlsson har under många år kämpat i motvind, erkänd av allt fler musiker och musikintresserade men påfallande förbisedd av såval radioindustrin som av de anslagsbeviljande myndigheter, som i början av förra hösten to.m. drog in hans forskarassistentbefattning vid Tekniska Högskolan i Stockholm och skingrade hela det laboratorium han med många års outtröttlig möda byggt upp kring sin verksamhet. Eftersom i huvudsak alla arbeten på de nya högtalarna OA-5 och OA-6 (siffrorna hänför sig till antalet högtalarelement i resp. modell) och den nya förstärkaren då redan var avslutade betydde detta inte någon omedelbar katastrof, men tillvägagångssättet orsakade en god del forvåning och indignation. Några månader senare skedde emellertid en avgörande forandring av hela situation. I Solna bildades ett helt nytt företag, AB Sonab, enkom för att utveckla och möjliggöra exploatering i större skala av Stig Carlssons ljudtekniska uppfinningar, till vilka man förvärade ensamrätten inom alla länder - en glädjande losning, som väl den till att börja med lilla kretsen av övertygade »Carlssonianer» misströstat om någonsin skulle komma att ske.

Redan nu är de forstå serierna av OA-5 slutada, berättar Sonab :s försäljningschef, ingenjör Gunnar Lindell, vid en intervju. »Det har varit full rusning, folk står i kö och väntetiden är minst sex veckor, trots att vi gör allt vad vi kan for att snabbt få fram nya.» Tillförsikten inför framtiden är stor, eftersom - som VD Jöran Fredberg säager - »vi vet att vi gör en bra produkt, ur teknisk synpunkt egentligen utan konkurrens.» Men man vill inte att kunderna därför ska behöva betala mer an nödvändigt: »Vår lilla modeli, OA-5, är faktiskt inte dyrare än andra av marknadens ungefär motsvarande högtalare. Om de nu kan jämföras med några andra,» lägger han till med en ironisk glimt. Detta läter ju idealistiskt, men överensstämmer med både foretagets och Stig Carlssons uttalade målsattning, att aktivt medverka till en rejat kvalitetsförbättring på detta trots »hi-fi-åldern» tekniskt ännu mycket eftersatta område.

Framgången har alltså varit ögonblicklig och väl övertträffat även de mest optimistiska förväntningar. Och det är glädjande, ut många synpunkter. Dels for att en genial uppfinnare äntligen fått det stora erkännande och genombrott i det allmänna medvetandet som han alltför länge förvägrats. Dels for att med den industriella tillverkningen av dessa högtalare skapats ännu en skandinavisk kvalitetsprodukt, med goda chanser att skaffa sig en framstående position på världsmarknaden. Men framförallt för det som dessa högtalarsystem innebär av kvalitetsförbättring i vart musiklyssnande och de stora möjligheter som nu står hemmalyssnaren till buds av klangskön ljudåtergivning, det må gälla seriös musik och tal likaväl som jazz och popmusik.

»Den som aldrig hört Stig Carlssons högtalare kan enbart på en beskrivning knappast föreställa sig hur de låter: de är så olika allt annat som man hittilis upplevt och tvingats nöja sig med,» yttrade en världsberömd tonsättare vid ett besök på Stig Carlssons laboratorium for två år sedan. »Forst nu fattar jag hur mycket av musikaliska kvaliteter som förvanskas eller helt enkelt bara försvinner i min dyrbara hi-fi-utrustning,» var kommentaren från en internationellt känd musikskribent och kritiker Pierre Schaeffer, ledaren for franska radions och televisionens experimentstudio, utropade, med fransk impulsivitet, att detta var just vad han gått och vantat på i trettio år! Och när Witold Lutoslawski frågade sin vän Patkowski vid Warszawaradion, var han kunde få tag på högtalare som helt kunde tillfredsställa hans, som musiker, kvalificerade återgivningskrav, fick han svaret: »Det finns bara en sak att göra: du måste resa till Stockholm och tala med Stig Carlsson.»

Det är just vad många under det första året har gjort. Och nu kan alltså högtalaren ( i sina båda varianter OA-5 och OA-6) inte bara beundras i form av unika laboratorieexemplar utan också köpas, hos flertalet större radiohandlare. Förmodligen får Sonab stor ekonomisk glädje av sin framsynthet att helhjärtat satsa på ett nytt och lovande tekniskt projekt. Och Stig Carlsson har med säkerhet även tillförsäkrat sig en honom väl unnad plats i 50- och 60-talens musikhistoria!

Ove Nordwall.

Årgang 41/1966, nr. 07