Ett annorlunda musikland

Sixten Nordström:

ETT ANNORLUNDA MUSIKLAND

Om Israels musikliv og dets specielle vilkår.

Att lyssna till musik i Israel det är att möta all värl-dens musik under en dags färd i landet. Langre tid tår det ju inte att fara runt Israel (vem som nu skulle vilja det!), men de knappt 3 miljoner invånarna är ju en kosmopolitisk blandning vårs motsvarighet inte finns på jorden. Musikaliskt resulterar det i en orientalisk-europeisk-afrikansk blandning som är sällsynt fascinerande, och inte minst israeliska radions sänd-ningar varje dag är en forbryllande, intressant och outsinlig källa att ösa ur for musikforskare. Nar kyparen vid frukosten nynnar på en melodi, när man går forbi barn som sjunger, när man lyssnar på radio, eller när man går på nattklub for att få uppleva ett par timmars folklore är det musikaliska intrycket lika brokigt som israelernas bakgrund, I ens omedelbara omgivning berättar en att han kom från Tjeckoslovakien i samband med staten Israels grundande 1948 efter mellanlandningar i USA och England, en annan har polsk mor och rysk far och kom till landet i borjan av 50-talet, en tredje har vistats i decennier i landet med sina helspanska föräldrar - så ser Israel ut musikaliskt också.

Musik är den mest dominerande av konstarterna i dagens Israel, och till följd härav har musikcentra vuxit upp lite varstans i landet. For i Israel galler det inte att skapa så attraktiva program så möjligt, så att pub-liken kommer, utan problemet är att försöka bereda plats at alla som vill lyssna till musik - vilket man ännu inte lyckats med, for israelernas musikhunger är enorm och utan motsvarighet i resten av världen! Typiskt for landets musikliv är att när Beer Sheba plötsligt växte från en kamelstation på 300 själar (det var 1948) till en modem ökenstad på i dag uppåt 100.000 invånare var ett kombinerat musik- och teaterhus bland det forstå man forsag sig med.

Musiken i Israel är heller inte som i de fiesta andra lander knuten enbart till storstäderna. Naturligtvis är Tel Aviv-Jaffa med sina tillsammans ca 400.000 invånare centrum for hela kultur- och underhållningslivet, och huvudstaden Jerusalem (på ca 250.000) med sin kolossala konsertsal Binyanei Ha'ooma (som tar 3.000 åhorare liksom The Mann Auditorium i Tel Aviv) är en annan viktig punkt, men minst lika betydelsefulla är platser som kibbutzen Ein Gev vid Galileiska sjön i norr och Eilat vid Rôda havet i söder. Och när man an spelar och vad man an spelar så är det alltid fulsatt, på et undantag när - Israeliska operan i Tel Aviv.

Men det är inte så konstigt, for Israels enda operahus är en liten fläck på landets musikliv. Inte nog med att man knappt hittar in i det trots att man står precis utanför stora ingången - huset, som rymmer uppåt 900 åskådare, är beläget nästan ända nere vid Medelhavets strand och har den oansenligaste av entréer - utan när väl föreställningen begynner följer besynnerligheterna slag i slag. Yvertyren ackompanjerades av scenpersonalens sista forberedelser till föreställningen (tank er det till »Rigolettos« uvertyr!), även senare under ope-rans gang förde man ett hiskeligt oväsen bakom scenen, och till detta kom sceniska och vokala prestationer på en förvanansvärt låg niva. Hur an dirigenten slet och gav insatser stup i ett stod hela operan och grungade musikaliskt, orkestern stämde illa och artisterna hade artigheten att spela mot publiken och inte mot varandra med obetalbart komiska inslag som resultat (andra aktens slutscen ska jag bevara i tacksamt minne resten av mitt liv!). Hur man med de vokala förutsättningar ensemblen har, och de resurser skaparen av israeliska operan, regissören och eldsjälen Edis De-Philippe förfogar over vågar ge sig på årets repertoar är en gåtar. Traviata, Trubaduren, Maskeradbaien, Carmen, Faust, Barberaren, Lucia di Lammermoor, Boheme, Tosca, Butterfly, etc, etc verkar alla att gå en säker död till motes.

En lika skrämmande traditionell repertoar har Israels enda stora orkester, Israel Philharmonic Orchestra i Tel Aviv. Den grundades 1936, och ingen mindre an Toscanini var med och gav orkestern dess start, I dag raknar orkestern 107 medlemmar och har Zubin Mehta som konstnärlig ledare och The Mann Auditorium som huvudkvarter - och en arbetsbörda som efter våra normer är helt ohygglig, låt vara att den vid narmare betraktande lindras något. Israel Philharmonie Orchestra ger nämligen årligen mer an 200 konserter, men det är absolut nödvändigt for att få pengar till verksamheten. Den bekostas nämligen till 80 procent av biljettintäkter, endast 5 procent bidrager staten med (Tel Aviv, orkesterns hemort, ger ingenting!) och resterande 15 procent kommer f ran utländska gynnare. Verksamheten har arbets- och pengamässigt nått sin topp: fier konserter kan man rimligtvis inte ge, och inte kan man heller anständigtvis höja biljettpriserna, som ligger så enormt högt som ca 350 kronor for 12 konserter (en serie) på de basta platserna. Och det är abonnemangs-priser! Lösbiljetter är enormt svåra, för att inte saga omöjliga, att få tag i, eftersom Israel troligen har världens mest musikintresserade medborgare. Filharmonikernas abonnentstock är på ca 33.000 (u), och med tanke på att de tretton serier, som Orchestern ger, beror ett område med kanske 1,5 miljoner invånare är siffran fullkomligt sagolik.

Filharmonikerna framför alltså varje konsert tretton ganger, och dar har vi en av nedsättningarna i tjansten - repetitionstiden blir ju helt annorlunda for en sådan arbetsordning an nar man som hos oss på sin höjd dubblerar en konsert. Å andra sidan får man inte glömma bort alla resor orkestern maste företaga - de tretton serierna är nämligen spridda på sju serier i Tel Aviv, två i Jerusalem, en i Haifa och en i Beer Sheba, plus att man ger några serier med lätt klassisk musik. Ett sådant har system är nog Israel rätt ensamt om, och det ger i all sin glädjande och otroliga storhet upphov till ett ovanligt foljdproblem: det är mycket svårt att få de allra största dirigenterna och solisterna till landet, för få av dem kan boka in sig för 14 dagar i följd. Men israelerna ska inte känna sig besvikna på något satt - för ex. i år upptar dirigentlistan namn som Zubin Mehta, Karel Ancerl, Rafael Frühbeck de Burgos, Georg Solti, Antal Dorati, Okku Kamo och Daniel Baremboim, och på solistsidan marks Pinchas Zuckermann (född och upplärd i Tel Aviv), Geza Anda, Yehudi Menuhin, vår Birgit Finnilä, Claudio Arrau och Jacqueline du Pre.

Verksamheten är som sagt helt beroende av publiken, och därför ser repertoaren också ut som den gor. Tel Aviv-serien, som är den största med sina tolv konserter, har ett generalprogram som ser ut som en bläddring i musikhistorien: endast ett par komponister spelas mer an en gang, och det börjar med Vivaldi, går over Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert till Liszt, Brahms, Bruckner, etc for att rundas av med Ravel, Prokofjev och Bartok. Inhemska tonsättare forekommer ett par ganger i programmen, och årets största äventyrligheter är Weberns op. 10 och Schönbergs violinkonsert.

Övriga orkestrar av betydelse i landet är Haifas symfoniorkester (på 50-60 man), Israeliska radions orkester (något större) samt Gadna-orkestern, en ung-domsorkester som nått förvanansvärt hög standard med internationella pris som följd. Kibbutzrörelsen har (naturligtvis) också en symfoniorkester, som leds av en f. d. konsertpianist, numera traktörförare, och med de resurser roreisen ager har även den utvecklats med imponerande hastighet. Av landets körer må sarskilt nämnas Rinat-kören under Gary Bertini, Tel Avivs och Haifas kammarkörer samt ett par student- och konser-vatoriekörer. Kammarorkestrar finns det forstås också, liksom det i de större städerna existerar kammarmusiksällskap som engagerar såväl inhemska som utländska ensembler för framför allt kvartettspel.

När nu inte de stora orkestrarna kan göra mycket för den nutida musiken tycker man att Kol Israel, israeliska radion, borde dra sitt strå till stacken. Men även den har begränsade resurser med påfoljd att stacken är och tycks förbli i minsta läget - fast vad kan man göra när kanalen som sander »seriöst« startar kl. 11 på. dagen och haller på till midnatt, med plats för 5,5 timmar musik? (Israel har två kanaler som sander på hebreiska, och den andra kanalen sander bara underhållning 18 timmer per dygn. Fortfarande med publiksmaken för ögonen vågar man sig bara på fyra timmar nutida musik per månad, vilka fördelas på 1) ett tonsttarporträtt, 2) allmän diskussion kring ett nyskrivet och -spelat verk, 3) ett från utlandet inköpt program och 4) ett specialprogram, dar en text som tonsatts av såväl »klassiska« som moderna tonsättare spelas upp och diskuteras (denna månad behandlas ex. Jeremias klagan i tonsättningar av Robert White, Thomas Tallis, Igor Stravinskij och Ernst Krenek).

Radioorkestern, grundad 1938 och i dag på 65 man, utger sig i generalprogrammet för att vara ett forum for lokala tonsättare och musik av experimentell natur, vilket dock motsäges av programmens sammansättning. Det är dock efterföljansvärt att som Kol Israel lata varannan konsert gå av stapeln i Jerusalem medan varannan (man ger en konsert i veckan) sänds direkt från annan ort. Kanske »Israeliska musikveckan« i december, då alla institutioner framför inhemsk musik innebär en ljusning för landets ca 90 seriösa tonsättare?

I större sammanhang har Israel fast uppmärksamheten på sig genom den årliga musikfestivalen i Caesarea, den gamla korsfararstaden, korfestivalen »Zimria», som ager rum vart tredje år, samt den harptävling som sag dagens ljus i Jerusalem 1959 och nu också den anordnas vart tredje år.

En mycket speciell plats i Israels musikliv intar kibbutzen Ein Gev vid Galileisjöns östra strand. Den ligger illa till ur många synvinklar: vagen dit är smal och dålig, och den ligger langt från de stora orterna och oroande nära syriska gransen. Kibbutzen lever, och lever gott, på sina bananodlingar och sitt fiske, och med hjalp av familjen Cohen i New York har man på de inbjudande ägorna byggt upp en jättelik konsertsal, som tår 2500 sittande och 500 stående personer. Det är en fullkomligt oglamorös sal modeli betonghangar (endast taket är i trä), men i denna lokal blomstrar ett musikliv, som är unikt brett, och konstnärligt mycket hogstående. Vintertid kommer kibbutzens och traktens människor dit på abonnemangskonserterna- som aldrig är bestämda i förväg utan kommer »som små glada överraskningar«, enligt kibbutzens kulturansvarige medlem - medan i påsktid Kinneroth Esco Music Center bjuder på festival (i år var det den 27:e). Verksamheten bekostas helt av biljettintäkterna samt av artisternas reducerade anspråk nar det galler Ein Gev - ett betyg så gott som något på verksamhetens ställning i landets musikliv - och enligt nyssnämnde man »så gick det val ihop något så nar i år också». Då ligger ändå Ein Gev-priserna för en biljett på ca 20-25 kronor, medan de i Tel Aviv kostar 50-60 kronor, och artisterna man bjudit på under årens lopp är bl. a. Leonard Bernstein, Isaac Stern, Yehudi Menuhin, Frank Sinatra, Sammy Davis, Marlene Dietrich, Marcel Marceau, Margot Fonteyn, Rudolf Nurejev ...

Det är också på kibbutzerna musikintresset grundläggs, för dar lägger man ner stor omsorg efter israeliska förhållanden ofantliga summor på skolmusiken. I de vanliga skolorna är ämnets ställning mycket svag, och eniga musikmänniskor i landet betraktar med oro utvecklingen. Musiken är annars ett arnne som har samma ställning som alla andra ämnen, och musikläraren har samma tjänstgöringsskyldighet (30) timmar och lön som kollegerna.

För att bli lärare (det galler också alla ämnen) behover dock inte israelen studera så mycket som sina svenska kolleger: ska han/hon undervisa i förskola eller grundskola (ak 1-8) är studietiden endast 2 år efter studentexamen, och antagen vid seminariet blir man efter godkända pröv i sang, teori, gehör samt på ett instrument (spelet bedöms då efter vad det ska användas till i framtiden och inte efter den solistiska färdigheten). Dessutom tillkomrner sedan en persontest, då man under samtal med och direkta tester av en sökande bedömer lämpligheten (alltså ung. den uppläggning, som val vår framtida intagning till Musikhögskolorna kommer att ha).

Blir man antagen vid något av landets tre musiklärarseminarier vidtager intensiva studier. Man har 40 (!) lektionstimmar per vecka, och ämnena är i stort våra gamla välkända, plus att man forstås lägger stor vikt vid judisk och österländsk musikhistoria, improvisation samt engelska och hebreiska. Det sistnämnda är nödvändigt med tanke på befolkningsstrukturen - alla judar har ju sin speciella bakgrund med oftast språk-egenheter och -felaktigheter som följd, vilket enligt lärarna vid seminarierna ofta är mycket svårt att komma tillrätta med.

Vill man få behörighet att undervisa i motsvarigheten till vår gamla realskola och gymnasium spar man sedan på med ytterligare ett år - eller rättare sagt spädde man på. För ekonomin i Israel är ansträngd, och den ständiga och okontrollerbara immigrationen en besvärande broms på de fiesta projekt. Det är bl. a. orsaken till att ex. musiklärarseminariet i Tel Aviv fortfarande är provisoriskt inhyst, samt att man skurit ner treårs-kursen till två år. Det anser man kompenseras genom en an (...) strängare intensifiering av studierna, men frågan »nar ska eleverna hinna öva och göra hemuppgifter?» besvarades av Israels musikpedagogiska hjärna, idéspruta och samvete Emanuel Amiran-Pougatchov med ett résignerai »vad ska man göra, när det bara finns pengar till tvá år?» Fast sedan menade han, att en ursäkt för nedskärningen var elevernas ökade kun-skapsstandard, vilken möjliggjorde en ökning av tempot, samt den flitiga kursverksamhet Undervisningsministeriet bedriver. I denna måste (Amiran, ministeriets musikexpert, och hans sex regionsmusikkonsulenter övervakar det noga ...) så gott som alla lärare deltaga - men man undrar, om någon någonsin gjort en kalkyl over ett års nedskärning av studierna kontra denna omfattande weekend- och sommarkursverksamhet?

När så musikläraren kommer ut möts han av en unik situation (det finns i landet ca 600 musiklärare i skolorna plus 250 i förskolorna). I Israel är nämligen förskola obligatorisk ett år, och i denna får barnen undervisning i musik av fackman eller mer exakt fack-kvinna - för proportionerna är väl ung. 10 procent manliga och 90 procent kvinnliga lärare (»det är ett elände med kvinnliga lärare», sa Amiran, »de ska bara ha barn stup i ett»). Liksom på alle övriga stadier anser man att undervisningen ska bestå i solosang, allsång, korsang, solospel, ensemblespel, rytmik, musiklekar, organiserade danser, improvisation och musiklyssnande, och två ganger i veckan en halv timme varje gang kommer musikläraren och tår over barnen. Aktiviteten under denna timme i veckan ger också ordinarie förskolläraren impulser för minst resten av veckan, med påfoljd att den på detta stadium så viktiga och så ofta förekommande musiken håndhaves exceptionellt väl.

Men efter en sådan drömstart får barnen »normal» undervisning, dvs småskollararen tår liksom hos oss hånd även om musiken. Detta anser israeliska musik-lärarna innebära en så djup vågdal i utbildningens gang att man med alla medel försöker lägga beslag även på de tre åren, vilket skulle sakra, menar man, en riktigt upplagd undervisning under de musikaliskt viktigaste åren. Utvecklingen går dock at motsatt hall - Israel haller på att gå over till ett nytt system, vilket dels kommer att ändra stadierna till 6 år + 3 år + ev. gymnasium, dels kommer fr. o. m. åk 9 och uppåt musik att vara ett valämne. Andra svårigheter tillstöter: knappast någon skola i landet har en musiksal utan läraren för en ambulerande tillvaro, det finns varken piano, grammofon, bandspelare eller skivor/band, och till råga på eländet tycks den tillfälliga nedskärningen av timantalet från två timmar i veckan till bara en (också ett utslag av den dåliga ekonomin) vara på vag att bli permanent.

I motsvarigheten till vår realskola (elevernas alder är 10-14 år) är problemet delvis ett annat. Har bestammer rektor rätt så godtyckligt over timmarna, och ofta »bevakar» inte rektor att timmarna tas ut - men kan å andra sidan vara beredd att skaka fram extra timmar »om det är en lärare värd att satsa på»! Det sker då antingen med kommunens eller föräldraföreningens hjalp, och av de två timmarna kör och lika mycket or-kesterspel kan det också bli mycket, mycket mer - om man vill ... Har kommer åter kibbutzerna in i bilden, för dar både vill och kan man. Resultatet är ett blomstrande skolmusikliv på många hall, och förutom extra klasstimmar ordnar man instrumentalundervisning i en omfattning som är häpnadsväckande. På vissa kibbutzer deltager 80 procent av eleverna i denna undervisning, som är förlagd till eftermiddagar och kvällar, och det är därför inte forvånande, att det växer upp ensembler av alla de slag plus att kibbutzrorelsen har en välbesatt symfoniorkester av hog klass. Till dessa sko-lor har man naturligtvis ingen svårighet att få lärare, trots att tillgången på behöriga musiklärare i Israel endast är ca 80-procentig. Svårast är det att skaffa lärare till de s.k. religiösa skolorna, vilkas ledning inte bara kraver en lärare med samma tro utan han ska också vara »specialutbildad» (vilket tvingat fram ett musiklärarseminarium för religiösa lärare i Oranien).

Musikundervisning på högsta nivå bedrives i Israel i de båda Rubin Academy of Music i Jerusalem och Tel Aviv och på universiteten i samme stader. I Tel Aviv är akademins och universitetets undervisning delvis samordnad, men i Jerusalem »vil! man inte blanda praktik och teori». Akademierna syftar enbart till att utbilda solister och instrumentalpedagoger, och är av ung. samma storleksordning och fördelade på samma klasser: av 200 studerande i examensklasserna (plus 1300 »vanliga» elever) går ca 40 i pianoklassen, 35 i sang, 35-40 i teori- och kompositionsklassen, 40 i dansklassen och resterande 50 är spridda på alla övriga instrument. 1700 kronor per år kostar studierna för eleverna, och studietiden är lang - för att erövra pedagogdiplom på ett instrument kravs 4 års studier, vill man sedan också ha artistdiplomet får man lägga till 2-3 år. Ämnena i pedagogklassen är i stort sett identiska med de i vår musiklärarexamen. - Man kan också efter två års studier på ett instrument gå over till komponistklassen, som just nu har sensationeilt många medlemmar. I Jerusalem innebär det att Akademin andå maste samarbeta med universitetet, för dar sitter Israels kanske mest kände tonsättare, Josef Tal, som tf. professor i musikvetenskap med tillgång till landets enda professionella apparatur för skapande ev elektronisk musik. Annars har Israel ännu inte en füllt utbildad musik-vetenskaplig avdelning någonstans, för i Jerusalem kan ma nendast, omsatt till vara forhållanden, tå 60 poäng i ämnet, medan man i Tel Aviv visserligen har en lic.-kurs i gang, men forstå kullen blir klar först till våren (ämnet musikforskning etablerades i Israel inte förrän 1965). Observera dock, att man i Israel inte tår poäng eller betyg av olika valörer, utan man beslutar sig (efter universitetets godkännande ...) för två amnen, vilka man studerar samtidigt under tre år. I musikforskning är forstå terminen »provtermin»: klarar man inte skriv-ningana till jul, får man inte fortsatta. Avgangen är 50-60 procent, och antalet studerande i dag i ex. Jerusalem ett 50-tal.

Den forcerade studietakten på såval universitet som lärarseminarium är till förfang för kör- och orkesterverksamhet liksom för ett »passivt» deltagande i musiklivet. Symfoniorkestrarna kommer dock ibland till universiteten och spelar, och i obligatoriska skolan får man också då och då lyssna till konserter. Varje år får 300 israeliska skoler uppleva vardera fem konserter, och organisator av verksamheten är i israeliska avdelningen av Jeunesse Musicales, som också administrerar de ungdomskonserter som Filharmonikerna ger. I ett land med så omätlig musikhunger som Israel har man hittat på ett subventioneringssätt som inte bara är efterföljansväri utan också typiskt för landets ofta »raka» lösningar av ett problem: till vissa konserter kan man för ett par kronor kopa sig tillträde till lokalen, men man får ingen sittplats. »Men det ordnar sig, det är alltid någon som inte kommer!»