Isme-kongressen i Dijon

Af
| DMT Årgang 43 (1968) nr. 07 - side 217-218

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

  • Annonce

    Podcast om Else Marie Pade
  • Annonce

    Edition S-annonce

Lennart Reimers

ISME-KONGRESSEN l DIJON

Gränserna för den franska provinsen Bourgogne kan man inte klart upptäcka om man strövar omkring längs Rhône-Sâone-dalen, på de stora höjderna at östsidan eller kring de vinranksfyllda kullarna runt Chablis och Dijon. Men om kartan inte överensstämmer med verkligheten, så gäller - för att citera den gamla majoren - kartan. Och till huvudstaden Dijon tar man sig bäst fram om man inte bara har en geografisk utan också en historisk karta. Följer man spåren från det gamla hertigdomet på 1300- och 1400-talet via renässansens burgundisk-nederländska musiktraditioner och fram över Kung Sols väldiga rike (en av stadens stora söner var Rameau) så hamnar man förr eller senare i dagens universitetsstad, fylld av ett sjudande urbant, intellektuellt och konstnärligt liv.

Att förlägga årets ISME-kongress till Dijon innebar alltså att présentera både ett stolt historiskt förflytet och en vital nutid för tusentalet ditresande musikpedagoger. Programmet den 2-8 juli var fullstoppat till bristningsgränsen med demonstrationer, diskussioner och konserter, allt i anslutning till kongressens huvudtema »De tekniska hjälpmedlens betydelse för musikundervisningen i vår tid». Jag vill här inte göra något försök att ens översiktligt référera alla foredrag och lektioner - rent generellt kan val sägas, att kongressens åhörare i lika hög grad satte sin prägel på sammankomsternas innehåll och resultat som dess lärare. Och eftersom den i hög grad dominerades av amerikaner och kanadensare, så blev for manga deltagare kontakterna med »oversea»-kollegerna säkert lika betydelsefulla som själva foredragen och aktiviteterna i övrigt från talarstolarna. Kring själva huvudtemat grupperade sig f. o. en lang rad demonstrationer av metodisk slag - Orff, Dalcroze, Martenot - liksom mera informativa rapporter från fjärran lander i Asien, Afrika och Amerika, som i och för sig inte stod i omedelbar eller nödvändig relation till det »tekniska» huvudtemat.

Allt detta var utmärkt, träffar man vartannat år på en gang och på samma stalle musikpedagoger från alla jordens hörn vill man inte enbart tala om special-problem.

Om man däremot något i efterhånd försöker ställa in minnet på några av väsentligheterna under denna kongress, kan de ganska lätt samlas under fyra-fem huvudrubriker. Jag vill her göra ett sådant personligt urval främst i avsikt att ställa i focus sådana frågor som pekar framåt, som bor få efterverkningar och foras vidare infor kommande
ISME-konferenser:

1. Enkäten kring Babel.

Harald Bjerg Emborg redogjorde för sin stora enkät om upplevelse- och attitydförändringar hos deltagarna i framförandena av Per Nörgårds Babel. Nörgårds Domen gavs ju under ISME-kongressen i Budapest 1964. I Dijon var nu turen kommen till Babel. Emborgs redogörelse följde dagen efter Babelframförandet i stadsteatern och ackompanjerades alltså av minst lika intressanta skillnader i upplevelse och attityd från kongressdeltagarnas sida!

De ungdomar som deltagit i instuderandet och olika framföranden av Babel, har i olika omgångar fått avlämna svar på en rad frågor som avsåg vilka musikaliska, visuella och dramatiska element som berett dem den starkaste upplevelsen. Genom att enkäterna genomförts under ganska långa tidsperioder, har också förändringarna i deltagarnas uppfattningar kunnat registreras. Hela materialet, som totalt omfattar ca. 10.000 svar, är an så länge inte genomgående bearbetat, och det är nog för tidigt att dra några bestämda och generella slutsatser. Ett av de många resultaten kan dock kanske redan nu avslöjas: av alla olika musikaliska element har tveklöst dynamiken fått den högsta placeringen! Rytmen - som av hävd står i centrum i den elementara musikundervisningen - får den näst lägsta poängen! Främst med tanke på den statistiska mångfalden i det emborgska materialet, ser sakerligen alla de pedagoger som delgavs redogörelsen i Dijon fram emot ett slutgiltigt utarbetande av dess resultat. Vad galler själva framförandet av Babel var det intressant att iaktta hur åtminstone Hälften av publiken kande sig »provocerad», och bland den hälft som upplevde den spännande föreställnings »provokationer» på ett direkt positivt satt, befann sig alla deltagare från öststaterna.

2. Kriterier for organiserandet av SSME-kongresser.

I många sammanhäng brukar internationella organisationer försöka att på olika satt bedöma inviterande länders kapacitet, d.v.s. pröva inbjudningarna från den nation som önskar vara värdland (t. ex. for ISCM:s världsmusikfester). Så vitt jag känner till har inom ISME inga sådana prövningar agt rum. Men Dijon-kongressen aktualiserade i allra högsta grad frågan: Vilka krav kan och bor ställas på den nationella organisatoren av en ISME-konferens? Vi bortser har från att den franska sektionen fort sin korrespondens på brevpapper som saknade såvel namn som adress, vi bortser från att inget ordentligt förhandsmaterial sandes ut, vi bortset från att kongressdeltagarna, som efter den högtidliga invigningen begav sig till kansliet for registrering, fick vänta 21/2 timme i hettan därför att kontoret stängde for lunch omedelbart efter öppnandet, vi bortser från att ingen utställning av teknisk apparatur hade arrangerais och att till notutställningen endast franska förläggare blivit inbjudna, vi bortser från att stencilerade tvåsidors programblad såldes for 3 NF(!) och visade sig innehålla precis detsamma som stod i det huvudprogram som var och en fått i samband med registereringsavgiften (25 NF, utöver själva medlemsavgiften i dollar), vi bortser också från en rad av sådana smärre malörer och olyckshändelser som alltid uppstår även i välorganiserade arrangemang - nej, vi haller oss till huvudtemat. »de tekniska hjälpmedlen ...»

Och konstaterar, att kongressen blev en exempellös demonstration av hur verkligheten sannerligen kan ge en annan bild an programmens »karta»: med några undantag visade det sig att de tekniska hjälpmedlen antigen inte existerade eller också inte fungerade. Vissa foredrag fick installas, andra kunde genomföras endast tack vara att föreläsaren skaffat sig reserv-tillgångar. Den amerikanska professorn Marguerite V. Hood som föreläste om hur »musikundervisningen tack vare de tekniska hjälpmedlen kan samordnas med andra konstarter», insköt i varje mening i sin inledning frasen »if it functions ...» (om det fungerar), och nar projektorn (naturligtvis) visade sig obrukbar, så halade hon med obetalbar min ur sin portfölj upp ett komplett ersättningsmaterial att distribueras, med forklaringen: »Jag har alltid med mig dessa reserver». En annan lärare fick tillbringa fyra dagar at att privat komma over en bandspelare for att slutligen konstatera att den naturvetenskapliga fakulteten, där de flesta demonstrationer och lektioner ägde rum, inte ens förfögade over en ficklampa. Man forstår den kongress-deltagare som kommenterade huvudtemat »De tekniska hjälpmedlens betydelse» med frågan: »Har de någon betydelse?»

Självfallet fanns ingen utställning eller demonstration av tekniska hjäipmedel.

3. Informationsproblemen.

Om orsakerna till att information från ISME:s sida till dess medlemmar inte fungerar, kan jag inte yttra mig. Däremot tror jag de fiesta är ense om att valet av ny generalsekreterare - Henning Bro Rasmussen - var mycket lyckat. Man vill verkligen hoppas, att denne erfarne och praktiske pedagog får ett ordentligt sekretariat till förfogande som gör det möjligt att hålla löpande kontakt med ISME-medlemmar och i god tid, helst med rikligt material, informera om och förbereda kommande kongresser. Nästa kongress äger rum i Moskva 1970, omedelbart fore NMPU-kongressen i Danmark. För den därpå kommande ligger det onekligen nära till hands att foreslå Sverige. 1972 kommer nämligen med säkerhet hela den omvälvande reorganiseringen av formerne for svensk musikundervisning att vara färdig, och därmed erfarenheter kunna redovisas från de troligen mest omtatfande skol- och utbildningsreformer som agt rum i värt sekel.

4. Klingande realiteter

Dijon-kongressen presenterade vid sidan av sitt kurs-program en lang serie ytterst kvalificerade konserter. Walter Gönnenweins madrigalkör från Stuttgart och orkestern från Wiens musikgymnasium gav sannerligen lika mycket stoff till tänkande och diskussioner som många redogörelser i ord! Dessa demonstrationer av vad undervisning i praxis har lett till på olika hall i världen horde till kongressens Ijuspunkter - och det tycker jag bør noteras infor framtida planeringar.

För här om någonsin överensstämde verkligheten med kartan!

Lennart Reimers.

Årgang 43/1968, nr. 07